Det enda landet med "hållbar utveckling"

World Wildlife Fund (WWF) släppte 2006 en rapport om olika länders påverkan på miljön, det så kallade "ekologiska fotavtrycket". Det ser på det stora hela inte bra ut, de rika länderna har mycket större ekologiskt fotavtryck än vad vår planet klarar och de fattiga länder som inte har det har knappt någon utveckling alls av sitt HDI (Human Development Index). Men ett land sticker ut: Kuba.

Rapporten visar tydligt att Kuba är det enda landet där HDI växer stadigt medan det ekologiska fotavtrycket är inom den accepterade gränsen för vad vår miljö kan klara, Kuba har det som kallas för en hållbar utveckling. Hur kan detta komma sig? Det beror delvis på att sådana som Guillermo García Frias sedan revolutionen drivit miljöfrågor inom partiet och genom sin utveckling har Kuba tagit stor hänsyn till naturen. Men detta är inte hela sanningen heller. Vid 1990 hade Kuba ändå ett förhållandevis stort ekologiskt fotavtryck. Men i och med Sovjetunionens fall förlorade Kuba sin största handelspartner och tvingades att i stället bli så gott som helt självförsörjande (på grund utav USA:s blockad fanns inget annat alternativ). Detta var i sig alltså inte en fråga om att rädda miljön utan om att ge mat till sitt folk. Därför är en stor del av maten på Kuba nu närproducerad.

Av detta kan vi lära oss att det går att ha en hållbar utveckling. Vi måste bara ha viljan och den politiska makten att utföra den. Vi måste lära oss av Kuba.

Nedan en graf från WWF:s rapport. Kuba är det landet som ligger inom rutan.

Arbetsmiljöns betydelse för hälsan

Den vanligaste dödsorsaken i Sverige är hjärt-kärlsjukdomar och 2015 släppte Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU) en rapport om arbetsmiljöns betydelse för just hjärt-kärlsjukdomar. Denna rapport var en sammanställning av en mängd olika forskningsprojekt som gjorts på ämnet.

Rapporten tar främst hänsyn till tre olika sorters hjärt-kärlsjukdomar: hjärtsjukdom, stroke och högt blodtryck.

Rapporten kan tydligt slå fast att det finns ett samband mellan hjärtsjukdom och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar hjärtsjukdomar i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav, som upplever sig ha låg kontroll över sitt arbete eller att arbetet är pressande och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning.

- personer som upplever att de har lågt stöd i arbetet, att de utsätts för orättvisor, att de har liten möjlighet till utveckling i arbetet eller osäkerhet i anställningen (till exempel en oro för att arbetsplatsen ska läggas ner)

- personer som har nattarbete eller som arbetar långa arbetsveckor

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

Rapporten slår sedan fast att det finns ett samband mellan stroke och arbetsmiljön. Följande grupper utvecklar stroke i större utsträckning än andra:
- personer som har låg kontroll över sitt arbete

- personer som arbetar skift

- personer som utsätts för buller i sitt arbete

- personer som utsätts för joniserande strålning i sitt arbete

Rapporten slår slutligen fast att det finns ett samband mellan högt blodtryck och arbetsmiljön. Dessa grupper utvecklar högt blodtryck i större utsträckning än andra:
- personer som upplever att arbetssituationen innebär små möjligheter att påverka i kombination med alltför höga krav och de som upplever en obalans mellan ansträngning och belöning

- personer som arbetar skift

Ett tydligt mönster visar sig. Det är arbetarklassen som främst drabbas av detta. Rapporten avslutas med en diskussion där det bland annat diskuteras hur många dödsfall i hjärt-kärlsjukdomar som faktiskt beror på arbetsmiljö, där visar en rapport från Arbetsmiljöverket att ”Totalt uppskattas drygt 100 kvinnor och 300 män varje år avlida i hjärtinfarkt som har samband med arbetet."
400 personer per år beräknas dö på grund utav hjärt-kärlsjukdomar som uppstått på grund utav dålig arbetsmiljö. Detta är en av faktorerna som gör att medellivslängd tydligt är kopplat till inkomst.
Arbetarklassen dör. Detta är en fråga som borde diskuteras och lösas.

Ryska "inbördeskriget"

De stridigheter som uppstod efter oktoberrevolutionen i Ryssland 1917 brukar kallas för ryska inbördeskriget. Det var en kamp mellan "de vita" och de "de röda". De röda var den nya Sovjetsstatens styrkor som främst bestod av den av Trotskij nyligen skapade "Röda armén", denna bestod till större delen av fattiga arbetare och bönder, de flesta frivilliga som anmälde sig att försvara revolutionen.
Men vilka var de vita? Det var delvis tsardömets gamla generaler och deras styrkor, den tidigare aristokratin som förlorat sin makt i och med revolutionen. Men det var också utländska styrkor där för att stoppa den nya arbetarstaten, precis som den internationella överklassen kunnat enats emot Pariskommunen tidigare kunde de nu enas mot Sovjetunionen, ett nytt hot mot hela deras system. Tyskland ockuperade under denna tid de forna baltiska staterna, nästan hela Vitryssland och hela Ukraina. Dessutom fanns tjeckiska trupper i Sibirien, brittiska armén i norr i Murmansk och snart landsteg också japanska styrkor i Vladivostok. Sammanlagt beräknas 21 arméer från 11 olika länder ha deltagit i kriget mot den nya regeringen i Moskva. Vid 1919 kontrollerade vita styrkor större delen av det forna Ryssland och planerade att tåga in i Moskva från tre riktningar.
I detta läge lyckades Röda armén slå tillbaka de invaderande styrkorna och vid 1921 var ryska "inbördeskriget" slut.

Detta var det andra historiska försöket att upprätta en arbetarstat och precis som under det första försöket blev de våldsamt attackerade och fick göra allt i sin makt för att försvara sig. Men denna gång vann den nya staten och fick nu försöka bygga sitt nya samhälle.
Trots segern så hade de under kriget lidit många förluster, antalet industriarbetare hade halverats sedan revolutionen 1917 och hur många bönder som dött i konflikterna är omöjligt att veta. Då Röda armén främst bestod av arbetare blev varje förlust av soldater också en förlust av arbetare som direkt drabbade den nya infrastrukturen.
Och många av grupperna som tidigare givit sitt stöd till revolutionen gick under kriget över till de vita; socialistrevolutionärerna, mensjevikerna m.m. så även stödet hos folket och andra grupper hade avsevärt minskat.

Vad vi kan lära av detta är att den internationella överklassens värsta fiende är arbetarklassen och att de mot hotet om en arbetarstat är beredda att enas, även om de tills nyligen legat i krig. Och varje försök till en arbetarstat kommer att hänsynslöst anfallas av den internationella överklassen och dess styrkor.
Troligtvis var det tur att det skedde strax efter första världskriget när överklassens styrkor var försvagade, annars hade de kämpande arbetarna kanske aldrig lyckats.

HBTQ-kamp inom kommunismen och realsocialismen

Detta är ett stort område och det finns flera sätt att angripa det. Till exempel kan en påpeka att en stor anledning till att HBTQ-fobi är ett så stort problem är kapitalismens krav på kärnfamiljen som den mest lönsamma familjekonstellationen. Detta är högst relevant och jag rekommenderar starkt att en läser mer om det om en är intresserad, eventuellt kanske jag skriver om det någon dag. Men jag kommer nu att begränsa mig till hur HBTQ-kamp sett ut historiskt inom kommunismen/socialismen samt hur det fungerat i realsocialistiska samhällen, jag kommer givetvis inte att ha tid att gå igenom alla realsocialistiska samhällen som funnits men jag skall göra mitt bästa för att ge en bra översikt.

Låt oss börja med det första politiska talet som hölls för legalisering av homosexualitet, detta var 1898 och den som höll talet var den tyske socialdemokraten August Bebel, (detta var innan splittringen mellan socialdemokratin och annan socialism/kommunism) vi får påminna oss om att detta var endast 9 månader efter att den första homorättsorganisationen "Wissenschaftlich-humanitäre Komitée" bildats. Så detta var något väldigt stort. Bebel var hela sitt liv en trogen förespråkare för homosexuellas rättigheter och hävdade att det var något som varje socialist borde ställa sig bakom. Detta lade i sin tur grunden för en stor rörelse för homosexuellas rättigheter som runt 1930-talet brukar räknas som en sin tids mest aktiva, innan den tyvärr krossades av nazismens framväxt. Detta ledde tyvärr till att homosexualitet tyvärr inte blev lagligt i Tyskland förrän 1968/1969 (1968 i öst och ett år senare i väst).

Men inte bara i Tyskland lyssnade socialister till vad Bebel sade. Även i den nybildade Sovjetunionen diskuterades hans tankar. Och där tog Lenin tydligt ställning för legalisering av homosexualitet och hävdade bestämt att det är kommunisters (detta var efter splittringen) uppgift att alltid stå på frontlinjen i alla kamper och alltid kämpa för de som är förtryckta. Detta ledde till att homosexualitet legaliserades i Sovjet år 1917, då det första och enda landet där detta skett. Det andra landet som legaliserade homosexualitet var Danmark och detta var först 1933, alltså 16 år senare.

Men samma år som homosexualitet blev lagligt i Danmark blev det återigen olagligt i Sovjet. Här ser vi då ett steg ifrån den tidigare öppenheten som kommunismen visat mot homosexualitet. I och med detta tar de flesta kommunistiska rörelser avstånd ifrån andra sexualiteter än heterosexualitet och avfärdar de andra som borgerlig dekadens eller tror att homosexuella lobbys försöker ta över världen (en rädsla som delades även av många borgerliga rörelser). Efter detta ser vi en väldigt konservativ syn på sexualitet i flera realsocialistiska länder, även om flera öppnar upp för fler diskussioner om sex och också främst om kvinnans njutning i sexakten så lyser HBTQ-frågan med sin frånvaro.

Låt oss hoppa till Kuba. Kuba under Batista-regimen var ett paradis för rika amerikaner, dit kunde de åka och göra allt det de inte fick göra i USA. Enligt många källor var prostitution det vanligaste arbetet (det är dock svårt att veta eftersom ingen ordentlig statistik fördes av regeringen). Denna prostitution var ett extremt utnyttjande av det kubanska folket, främst kvinnor men också män och barn sålde sina kroppar för rika amerikaners nöje. Detta fick till följd att efter revolutionen så tog det kubanska kommunistpartiet ställning för en väldigt konservativ syn på sex och sexualitet. Homosexualitet var förbjudet, sex skulle ske inom äktenskapet osv. Detta gjorde att Kuba var en vidrig plats för HBTQ-personer. Detta var fallet fram till 1970-talet när dessa frågor på nytt började diskuteras. 1979 (samma år som homosexualitet slutar klassas som sjukdom i Sverige) blir homosexualitet lagligt på Kuba men ses fortfarande inte som något fint. År 1993 gick Fidel Castro till slut ut och sade att han och Kubas kommunistparti hade haft fel, han bad om ursäkt för den "machismo-attityden" som funnits inom partiet och hur de behandlat HBTQ-personer i landet (något som han också gjort upprepade gånger sedan dess). Efter detta har processen gått snabbt. Kuba har idag några av de bästa translagstiftningarna i världen med kostnadsfria tillgängliga könskorrigerande operationer. Det är dessutom ett av de få länder i världen som har en trans kvinna vald till en position i sitt parlament.
Mycket mer kan och bör sägas om HBTQ-rättigheter och Kuba och även om jag inte kommer göra det här vill jag i alla fall nämna Aleida Guevara och hur hon så hårt och konsekvent har arbetat för HBTQ-personers rättigheter på Kuba.

Nu blev detta en text mest om homosexualitet, så som det så lätt blir när HBTQ-rättigheter diskuteras. Jag önskar jag mer specifikt hade kunnat gå in på transpersoners problem och rättigheter i realsocialistiska länder, men de har oftast haft precis samma problem som i kapitalistiska länder och deras rättigheter har ofta (liksom på Kuba) varit nära sammankopplade med homosexuellas rättigheter. Jag har gjort så gott jag kan för att förklara olika attityder inom kommunismen genom historien utan att gå in alltför djupt på något och jag hoppas det blev läsvärt.

Svenska Arbetsläger

Låt oss tala lite om arbetsläger. Något vi skall ha klart för oss från början är att under andra världskriget och perioden före/efter hade väldigt många länder arbetsläger, framförallt de som var inblandade i kriget. Det faktum att de läger vi hör om nästan alltid är tyska eller sovjetiska är en medveten historieskrivning där de andra länderna ses som mer "civiliserade" när det i själva verket var något alla sysslade med. Vi skall dock skilja på arbetsläger och de förintelseläger som existerade i nazityskland, även om många arbetsläger internerade folk på rasistiska grunder så var det så gott som bara i Tyskland som målet var utrotning.

I detta inlägg skall vi prata om svenska arbetsläger. Det finns mycket som inte är känt om de svenska arbetslägren, ingen vet säkert på vems order de skapats eller exakt hur många som satt i dem, eller ens hur många det faktiskt fanns. De vi med säkerhet vet fanns är:
1:a Arbetskompaniet, Storsien
60. Arbetskompaniet, Lövnäsvallen
60. (10) Arbetskompaniet, Öxnered
17. Arbetsplutonen, Vindeln
18. Arbetsplutonen, Kovaksberg
(Fartyget Bercut brukar också räknas in här)

Det som är tydligt med svenska arbetsläger är att det främst var militärer som skickades dit, militärer som bedömdes opålitliga utifall en sovjetisk invasion skulle ske, det vill säga kommunister. Det var dock inte endast militärer som skickades dit, även kommunister som inte var militärer skickades till lägren, också en del "för radikala" socialdemokrater och rent av en del människor vars enda brott tycks ha varit att de inte var helt säkra på att "Finlands sak är vår". Notera att inga nazister skickades till dessa läger och tänk själva över vilka politiska beslut som kan ha legat bakom detta.

Hur var då stämningen i själva lägren? Hur behandlas dessa politiska faror för samhället? Under omständigheterna helt ok mat med små rationer, värdelösa bostäder där de som bodde frös under nätterna, meningslöst arbete dagarna i ändå (såsom att gräva och fylla igen gropar), detta var några av förhållandena som beskrivs. Vissa hade tur och fick bo i bagarstugorna, där kunde bakugnen hålla dem något varma, men de som hade mindre tur fick bo i tält, vebodar och uthus, något som blev väldigt kallt under de norrländska vintrarna.

Hur behandlades då familjerna till dessa "landsförrädare"? Detta har kanske inte direkt med arbetslägren att göra men jag kan tycka att det är en intressant sak att se på. I byar där kommunisterna hade stort stöd patrullerade soldater under nätterna och då var det bäst att hålla sig inomhus. Ibland hörde skott på natten och dagen efter var ännu en granne försvunnen. Barnen blev kallade "ryssbarn" eller "kommunistbarn" och blev mobbade och utfrusna i skolan, både av klasskamrater och lärarna. Familjerna till dessa kommunister fick ingen information om var deras familjemedlemmar var, förutom rykten om öar eller läger till alla kommunister skulle skickas, och de levde i konstant skräck under väldet hos de soldater som "vaktade" byarna. Förvisso var detta i krigstider och då är stämningen annorlunda, men detta är ändå oförlåtligt.

Det finns många historier att berätta om dessa läger, kvinnorna som fick nys om ett av dem och gick dit och krävde att få veta vad som hänt med deras män, breven som skickades till regeringen i hopp om att de inte kände till lägren och kunde göra något åt dem, de som rymde från lägren för att åka på begravningen efter bombningen av Norrskensflamman osv. Ingen av dessa kommer jag att gå djupare in på idag. Idag ville jag bara skriva lite om det faktumet att lägren fanns och att det är något i vår egen historia som vi alla bör känna till. Dessa läger uppstod i en tid då hetsen mot kommunismen var som störst i Sverige. Många organisationer förbjöd kommunister från att vara medlemmar (fackföreningar, idrottsförbund och många helt olika organisationer), stora delar av högern krävde att kommunistiska åsikter och rörelser helt skulle förbjudas och de hade ett starkt stöd för det i riskdagen, razzior, transportförbud och andra ingrepp på friheten var inte ovanliga för kommunister på denna tiden. I denna tid upprättade också Sverige arbetsläger dit vi skickade dessa människor, dit vi skickade dem för att de hade "fel" åsikter. Exakt vem som upprättat dessa läger vet vi ännu inte, men vi vet att regeringen kände till dem och inte gjorde något åt dem. Vi vet att detta är något som alla ansåg rätt och rimligt, och vi vet idag att det inte var det.

Svenska vänsterns högersväng del 1

Jag tänkte försöka skriva lite om den svenska vänsterns förskjutning åt höger som har skett de senaste 40 åren ungefär. Jag kommer främst att se på den partipolitiska vänstern men även utomparlamentariska grupper har drabbats av detta. Låt oss börja med att se på den svenska vänsterns storhetstid.

Sedan Sverige fick allmän rösträtt 1917 (1919 för kvinnor) har Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) varit det största partiet i den svenska riksdagen. Detta är något som varit en konstant sanning genom svensk politisk historia och har varit självklart fram tills de två senaste valen ungefär då Moderaterna (M) närmat sig SAP:s storlek. Det har inneburit att den svenska politiken till stor del har formats av SAP och de andra partierna har fått förhålla sig till deras ideologiska bild av hur Sverige borde se ut. SAP drev under den tidiga halvan av 1900-talet igenom en rad progressiva reformer som stärkte arbetarklassens ställning i Sverige och byggde upp det så kallade Folkhemmet. Hur kommer det sig då att de kunde göra detta och varför har de slutat göra sådant?

Det finns två anledningar jag skulle vilja lyfta för att visa hur SAP kunde driva igenom sin politik. För det första så fanns Sovjetunionen och påverkade den globala stämningen, ekonomin och politiken. Mycket av det som SAP drev igenom drevs först igenom i Sovjet (8 timmars arbetsdag, statlig och tillgänglig skola och sjukvård, ett fungerande och tillgängligt system av förskolor osv.), Sovjet visade att sådana saker var möjliga och fungerade och SAP kunde sedan då driva igenom samma saker i Sverige. Med detta vill jag inte säga att SAP inte hade en egen ideologi eller egna idéer, men de behövde förhålla sig till helt andra omständigheter än Bolsjevikerna i Sovjet och kunde således inte vara först med att driva igenom dessa reformer, de behövde ett fungerande exempel att peka på först. Detta är för övrigt inte ett fenomen som gäller bara i Sverige, Sovjets radikala reformer ledde till liknande reformer runt om i världen. Dessutom kunde inte högern falla tillbaka på en Nordamerikansk världsbild såsom den kan idag, det fanns två alternativ, det fanns ett konkret alternativ till kapitalismen och såvitt alla visste fungerade det relativt bra. Detta gav SAP utrymme att driva igenom sitt ideologiska projekt för att bygga det nya Sverige men det ställde även krav på dem att göra något sådant, det fanns en stark gräsrotsrörelse som krävde den progressiva politiken som fördes.

Den andra anledningen är den ekonomiska situationen som uppstod efter andra världskriget. Jag är ingen ekonom och tycker ärligt talat att ekonomi är ett knepigt ämne. Men som jag har förstått det så uppstod det i Europa efter andra världskriget en unik ekonomisk situation som kan beskrivas som nästan konstant tillväxt. Detta till skillnad från hur den kapitalistiska ekonomin normalt sett växer i cykler av bubblor och krascher. Detta var till stor del för marshallhjälpen, ett projekt där USA pumpade in pengar i de länder de fann politiskt värdiga i utbyte mot att de fortsatte vara just detta och inte stödde kommunismen, som USA såg som det stora hotet.

Dessa två saker lämnade plats för SAP att bygga sitt nya Sverige, vilket i sin tur lämnade plats åt en stor och blomstrande vänsterrörelse till vänster om SAP. Dessa drev i sin tur politiken än mer åt vänster med en rad olika projekt. Detta kulminerade på 1960-1970 talen, "vänsterns guldår". Men efter det så vände vindarna plötsligt högerut igen.